Min tävlingsinstinkt har flertal gånger satt mig i positioner som är omöjliga att ta sig ur. 

Jag tävlar om allt jämt, finns ingenting jag inte kan få till en tävling och det är just där problemet ligger. Vad gör jag när jag förlorar? Jag kan inte vinna i allt, på alla plan, i alla situationer. Där sitter jag nu. Har inte bara förlorat utan åkt på storstryk i en tävling som aldrig borde vara en tävling. En tävling om mitt egna hjärta. Trodde först att det handla om någon annans hjärta men i förvirringen insåg jag att det är mitt egna som är förlorat. Tappade bort mig själv, vem jag är och vilken mark jag står på.

 

Hittat delar av det här i Stockholm i händerna på personer som jag för alltid kommer sätta högt pris på. Andra delar hittar jag i framtidsplaner, hos gamla vänner och familjen. En bit av mig är inborrade i dem. Det är delar jag inte bryr mig om att få tillbaka för jag vet att de förvaras väl.

 

Finns dock en bit kvar. En bit som jag förgäves försökt gräva upp djupt i ett svart hål. Få tag på den, putsa upp den och sen både limma, bulta och spika fast den. Ibland tror jag att jag hittat den men sen tappar jag bort den igen men idag, en vanlig sketen onsdag hittade jag den och jag släpper den aldrig igen. Den är min nu. Mitt hjärta har de bitarna det behöver och nu ska jag bara pussla ihop det. Tur att jag älskar pussel, för det är en tävling jag vet jag kan vinna. 

 

Även om jag en gång i tiden för sjukt aktiv och fortfarande har ett sportintresse som är sjukligt tränar jag typ ingenting nu. När jag säger typ ingenting räknas springa till bussen som typet vilket säger en del... 

Varför detta kan man fråga sig? Har ingen som helst motivation! 

Hur får man då mig att börja träna? Jag ser vissa mönster och jag är sjukt lättlurad... 

Vill man få med mig till en simhall behövs bara ordet äventyrsbad sägas och jag är på. Kompis här i Stockholm håller i crossfit pass. Hur får man mig till att haka? Frågan följs av orden "och efteråt har vi fredagsmys"

 

Det ska dock sägas att det inte handlar om att jag inte tycker det är kul för det tycker jag. Väldigt trögstartad bara... Till den grad att jag måste luras. Antingen av mig själv eller andra. Så ska alltså på crossfit pass idag.  Borde kanske ringa mamma och säga att jag älskar henne innan för det här kan ju gå hur som helst!

Huvudvärken från helvetet och allmänt nere idag... Bara en sån dag.

Tack och lov för nätshopping och framtida resor som gör att allt helt plötsligt blir lätt som en plätt.

 

Glass hjälper också! Låt oss aldrig glömma glassens magi!

Helgen har gått i familjens tecken. I fredags mötte jag upp mamma och pappa inne i stan efter monsterdag i skolan. Vi går raskt över till lördagen då också lillebror var i Stockholm för att spela match mot Hammarby. Vi snackar bandy för de som undrar. Om ni undrar hur matchen gick vill jag inte prata om det... men oj va mysigt det är att titta på bandy! Varför är det roligt? Jo man fryser till den grad att man vet att man verkligen lever, i väskan finns en termos med glögg, vilket är ett måste, 60% av tiden letar man efter vart den rosa lilla bollen är och sen står man på läktaren hejandes på lillebror. För det är just att lillebror är på planen som verkligen gör det värt att titta på.

 

Men som rubriken berättar fick jag en jättefin present av pappa! Som jag är så tacksam för... En förkyldning! Ont i halsen och rinnande näsa. Tack pappa!!

 

Jag är inte en av dessa personer som är frälst av Markus Krunegård men jag är en av alla som är frälst av Filip och Fredriks podcast. I veckans avsnitt pratar Fredrik om en Krunegård låt. Nyfikenheten slog till, satte mig och lyssna på "Askan är den bästa jorden" och sitter nu här med tårar för jävlar vilken klockren refräng!

 

 

 

Personen som älskar att skriva är tillbaka i mig!

 

Inser att det var ungefär ett år sen sist, ett år som det har hänt en hel del på men det största är min flytt från Halmstad till Stockholm. Vad jag gör i Stockholm? Jag pluggar till naprapat. En skola som är det svåraste och roligaste jag någonsin gjort. Pluggar så ögonen blöder. Latinska har blivit som ett andra språk då anatomi fyller alla timmar på dygnet. Det är muskler hit, nerver dit och allt annat i kroppen därimellan. 

 

Bor ute på Resarö i en liten stuga med havsutsikt. Trivs som fisken i vattnet även om jag saknar Halmstad så mycket att det ibland knyter sig i magen. Flytten har ändå gett mig nya människor i mitt liv som troligtvis kommer vara kvar resten av livet och en större möjlighet att åka till Arvika och träffa mitt fina gudbarn som nu blivit 3 år. 3 jäkla år. Busigare fröken får man leta efter men den tjejen får jag inte nog av. 

 

Så nu får vi se om jag håller i det här med att skriva här men jag hoppas verkligen det. Mest för min egna skull för att hålla koll på mig själv!

 

Har sagt upp min lägenhet. Har den till sista januari. Har studier fram till mitten av januari. Nu uppkommer säkert frågan i huvudet "Åh vad händer nu för något?". Jadu, ditt svar är lika bra som mitt. Bli kvar i Halmstad, flytta till Norge och jobba. Pendla och veckovis jobba i Norge. Flytta upp till Stockholm och jobba eller fly med en resväska och leva i Paris ett halvår. Min hjärna har börjat spåna iväg men ingenting händer än så länge. Något sker och det sker ganska naturligt eftersom det gamla kommer försvinna men vad är ännu ett mysterium jag konstigt nog inte känner särskilt mycket stress över att lösa.

 

 

Var på kvällspromenad men Kajsa förut. Helt plötsligt var vi vid havet. Det var bäcksvart men ner skulle vi ändå. Väl nere vänjer sig ögnen och vi hör havet och börjar mekaniskt gå emot det. Vi vet när havet borde komma men ljudet kommer inte direkt närmare och det är inte särskilt blött kring våra skor. Det första vi båda utropar är " Var fan är havet?" Sen inser vi vart det är, det är i ebb. Så vi fortsätter gå framåt på havsbottnen och låtsas vara Jesus för några sekunder. 30 meter ut hittar vi det. Vi tittar på det. Säger jahapp och går sedan tillbaka. Något sådant knäppt händer bara med mina vänner.

Har tappat bort mig själv lite. Är i processen att hitta Åsa igen, men det tar ganska mycket tid och tid är något som inte är en lyxvara just nu. Tröttsamt är det också, men samtidigt som tröttheten tar över kroppen så ligger det en klåda i den som gör det omöjligt att vara stilla.

Precis när jag tror jag hittat henne så försvinner hon igen. Som sand som rinner genom fingrarna. Tack och lov har jag den mest fantastiska speciella lilla familjen här i Halmstad som finns där och hjälper mig plocka upp varje sandkorn för sig. Så snart snart är hon tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 Vänta. Vad hände precis?

En månad har precis flugit förbi sen jag sist skrev något här. Har varit med om en massa massa under denna tiden. Kan tänkas att det får höras mer om vissa händelser längre fram men just nu får det räcka med två saker jag lärt mig. Saker jag egentligen visste men som är fint att bli påmind om.

 

- Shopping är som ballsam för själen dock ej bankkontot

- Jag har den mest fantastiska uppsättning vänner som man kan önska sig

 

 

 

Har ni någonsin varit så trötta att ni inte vet om ni ska gråta, skratta, skrika eller bara sitta helt apatisk? Om inte är ni hjärtligt välkomna att byta liv med mig just nu. 

Att jobba vaken natt har jag trötthetsmässigt inga problem med men just nu känns det som jag jobbar skift. Igår kom jag i säng åtta, gick upp elva för att se friidrotten till halv två, gick och la mig igen till halv fem och sen var det friidrott från åtta tills det var dags att gå till jobbet igen och då dubbeljobba genom att både följa friidrotten och sköta jobbet jag är anställd att göra. 

För att se friidrotten på OS är inte längre bara en hobby utan ett jobb just nu, då jag sköter DN Galans twitterkonto.  Följ det gärna! 

 

Men tröttheten jag känner nu är helt obeskrivlig. Stirrar mest bara. I huvudet går mantrat "Tre nätter kvar, bara tre." Tyvärr funkar det sådär när jag vet att jag bara har två dagar ledigt innan det bär av till Stockholm på onsdag för att vara på plats under presskonferenser och tävlingen. 

 

Stockholm förresten...Där har vi också en orsak till min trötthet. För nu är beslutet taget. Ett beslut som låg långt inne men känns helt rätt. Belutet som tog bort all spänning och lämna kvar en obeskrivlig trötthet som jag försökt ignorera men som nu kommit ikapp. Det blir inget naprapat i år. Anledningarna är många, lika många som fördelarna hade varit att gå. Mitt beslut är ändå att vänta, för det är vänta jag besluta. Inte att aldrig gå utan vänta. Det är fortfarande min dröm! Att skaffa ett jävla imperium och flyga runt från kund till kund världen över för att hjälpa dom föra idrott till nya höjder. Drömmen finns där -den kommer aldrig försvinna, men jag är inte klar än. Inte klar med livet jag lever nu. 

 

Så... Var det någon som ville byta? 

 

Ja jag erkänner jag satt med ett löjligt glatt leende i 6:28 minuter.