Ibland får man besked som aldrig går att klassa som positiva, ändå får man höra saker som att "Bra att vi ändå har ett svar" och "Detta är inte så farligt som det låter". Visst det kunde varit mycket värre och självklart är det bra att äntligen ha en förklaring men det gör inte värken mindre och det gör det inte lättare att hantera den. "Har du ofta ont?" "Hur ont gör det?" Frågor som har blivit nästintill omöjliga att svara på. För efter 5 år så börjar kroppen och hjärnan få nog. Jag kan inte svara på om det gör ont jämt för jag blockar smärtan. Det går inte att leva, att ha en fungerande vardag om jag ska gå runt och tänka på hur ont jag har hela tiden. 
Klart det gör ont. Jag kan ibland varken stå, sitta eller ligga. Vill bara gräva in fingrarna i ryggen och ta ut ryggraden, skära bort roten till smärtan. För när man är 21 år gammal och inte kan böja sig ner för att tvätta ansiktet i handfatet, känns det som de tjugoett åren har tre dubblats. 
 
"I fall som dina kan skadan uppkomma om man ramlar ner från hög höjd och landar på fött..." Jag låter han inte ens avsluta meningen, jag gör det åt han. "Eller från år av längdhoppande" Han tittar på mig, lägger huvudet på sned "Jag ville ge ett annat exempel...jag förstod att du skulle göra kopplingen." säger han. Jag ville bara skrika, jag vill fortfarande bara skrika för det är så fruktansvärd typiskt. Skolios. Centralt diskbråck.

Börja hoppa till inomhus säsongen är inget mål längre, det bara glider längre och längre undan. Nu gäller det att bli frisk, få kontroll över skadorna och inte styras av dem.

Samtidigt så är jag oerhört tacksam. Tacksam för att ha hamnat hos den läkaren jag gjorde. Han är den bästa jag haft att göra med, det är ju inte hans fel att han är den som gav mig de sämsta beskeden jag någonsin fått av en läkare.

För en massa veckor sen som var alldeles förlänge sedan kom Nermin och hälsa på mig här i Hallecity! Då gjorde vi ett besök på Östra Strand bland annat, supermysigt var det!