För ungefär en vecka sedan fick jag ett besked jag har väntat på sen i februari. Beskedet som avgör om jag blir kvar i Halmstad ett år till eller om det blir flytt. Flytt till huvudstaden. Att bo i Stockholm har aldrig varit någon dröm, det är ett turistmål och ingen bostadsort för mig.
Men skolan är en dröm, en dröm jag haft länge. 4 år av pluggande till naprapat. År som kommer vara späckade med plugg plugg plugg.
När jag läste mailet sprang jag ut i hallen hemma hos mamma och pappa, hoppade upp och ner helt euforisk. Sen kom tårarna för jag insåg att bo i Halmstad nu är ett minne blott. Mitt älskade Halmstad med några av de finaste människorna jag någonsin träffat. Stan där jag känner mig fullständigt trygg på ett sätt som inte ens Trollhättan har gjort. Att meddela svaret till kompisarna var bittersweet, samma sak om grattis reaktionerna från dom. Tack och lov för telefoner och tåg. För kommer inte ha ork att hålla mig borta från Halmstad i långa perioder.
Så när personer frågar hur det känns är svaret bittersweet. Galet glad att få plugga min drömutbildning men ont-i-magen ledsen över att behöva lämna Halmstad.