Har ni någonsin varit så trötta att ni inte vet om ni ska gråta, skratta, skrika eller bara sitta helt apatisk? Om inte är ni hjärtligt välkomna att byta liv med mig just nu. 

Att jobba vaken natt har jag trötthetsmässigt inga problem med men just nu känns det som jag jobbar skift. Igår kom jag i säng åtta, gick upp elva för att se friidrotten till halv två, gick och la mig igen till halv fem och sen var det friidrott från åtta tills det var dags att gå till jobbet igen och då dubbeljobba genom att både följa friidrotten och sköta jobbet jag är anställd att göra. 

För att se friidrotten på OS är inte längre bara en hobby utan ett jobb just nu, då jag sköter DN Galans twitterkonto.  Följ det gärna! 

 

Men tröttheten jag känner nu är helt obeskrivlig. Stirrar mest bara. I huvudet går mantrat "Tre nätter kvar, bara tre." Tyvärr funkar det sådär när jag vet att jag bara har två dagar ledigt innan det bär av till Stockholm på onsdag för att vara på plats under presskonferenser och tävlingen. 

 

Stockholm förresten...Där har vi också en orsak till min trötthet. För nu är beslutet taget. Ett beslut som låg långt inne men känns helt rätt. Belutet som tog bort all spänning och lämna kvar en obeskrivlig trötthet som jag försökt ignorera men som nu kommit ikapp. Det blir inget naprapat i år. Anledningarna är många, lika många som fördelarna hade varit att gå. Mitt beslut är ändå att vänta, för det är vänta jag besluta. Inte att aldrig gå utan vänta. Det är fortfarande min dröm! Att skaffa ett jävla imperium och flyga runt från kund till kund världen över för att hjälpa dom föra idrott till nya höjder. Drömmen finns där -den kommer aldrig försvinna, men jag är inte klar än. Inte klar med livet jag lever nu. 

 

Så... Var det någon som ville byta?