Var på kvällspromenad men Kajsa förut. Helt plötsligt var vi vid havet. Det var bäcksvart men ner skulle vi ändå. Väl nere vänjer sig ögnen och vi hör havet och börjar mekaniskt gå emot det. Vi vet när havet borde komma men ljudet kommer inte direkt närmare och det är inte särskilt blött kring våra skor. Det första vi båda utropar är " Var fan är havet?" Sen inser vi vart det är, det är i ebb. Så vi fortsätter gå framåt på havsbottnen och låtsas vara Jesus för några sekunder. 30 meter ut hittar vi det. Vi tittar på det. Säger jahapp och går sedan tillbaka. Något sådant knäppt händer bara med mina vänner.