En halv månad in i det nya året, och än en gång står jag här och inte kan se september. Det är bara dimmigt som den där första höstdimman som gör att allt bortom handen verkar vara insvept i mjölk. Detta gör mig orolig, ger mig ingen ro. Vad-händer-om? frågan går på repeat i huvudet och plan B, C, D börjar formas i huvudet. Jag gillar det inte.