Så då var det gjort. Nu är målet satt till nästa år: Kraftprovet.
Var sjukt trött när jag kom i mål, glömde ju ta en puff av luftvägsöppnaren vilket gjorde att efter 3 km blev det helt svart framför ögonen och jag var inte långt från att svimma. Det var lite äckligt och paniken börjar sprida sig i kroppen, men när jag äntligen lugnat ner mig kom ilskan och det som pappa kallar jävla-anamma. Jag skulle i mål och så var det med det.

Slingan man springer går igenom något som kallas kärleksstigen som jag härmed har döpt om till mördarstigen. För backarna i den där stigen var allt annat än romantiska...



Måste till slut tacka alla trevliga själar som stod och heja utefter vägen. Supertrevligt!
Sen måste jag rikta blickfånget till alla andra som sprang 6 km men framförallt 11,6 km. Ni är mina hjältar och är jätte iponerad av er!

Anledningen till att jag sprang idag överhuvudtaget är Kim. Förra året på Kraftprovet berättade han att han råkat slå vad med sina kompisar om att han skulle springa nästa år -alltså 2009. När jag hörde detta sa jag på mesta dels skoj att jag då ska springa med honom. Sedan gjorde jag felet att berätta detta för pappa som slutade med att jag slog ett tyst vad med honom om att jag skulle springa. Meningen var då att jag skulle ha sprungit 11,6, men det satte förkyldningen stopp för, så det fick bli en kompromiss. Så tack Kim.... och vi ses nästa år... haha