Var på kvällspromenad men Kajsa förut. Helt plötsligt var vi vid havet. Det var bäcksvart men ner skulle vi ändå. Väl nere vänjer sig ögnen och vi hör havet och börjar mekaniskt gå emot det. Vi vet när havet borde komma men ljudet kommer inte direkt närmare och det är inte särskilt blött kring våra skor. Det första vi båda utropar är " Var fan är havet?" Sen inser vi vart det är, det är i ebb. Så vi fortsätter gå framåt på havsbottnen och låtsas vara Jesus för några sekunder. 30 meter ut hittar vi det. Vi tittar på det. Säger jahapp och går sedan tillbaka. Något sådant knäppt händer bara med mina vänner.

Har tappat bort mig själv lite. Är i processen att hitta Åsa igen, men det tar ganska mycket tid och tid är något som inte är en lyxvara just nu. Tröttsamt är det också, men samtidigt som tröttheten tar över kroppen så ligger det en klåda i den som gör det omöjligt att vara stilla.

Precis när jag tror jag hittat henne så försvinner hon igen. Som sand som rinner genom fingrarna. Tack och lov har jag den mest fantastiska speciella lilla familjen här i Halmstad som finns där och hjälper mig plocka upp varje sandkorn för sig. Så snart snart är hon tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 Vänta. Vad hände precis?

En månad har precis flugit förbi sen jag sist skrev något här. Har varit med om en massa massa under denna tiden. Kan tänkas att det får höras mer om vissa händelser längre fram men just nu får det räcka med två saker jag lärt mig. Saker jag egentligen visste men som är fint att bli påmind om.

 

- Shopping är som ballsam för själen dock ej bankkontot

- Jag har den mest fantastiska uppsättning vänner som man kan önska sig