Visste inte att tyda.se kunde vara så roligt.

Stort tack till vem det än var som fixade datorer med ljud. Du gjorde min måndag!

Tänker inte kommentera det mer än så. Ni får själva räkna ut på vilken nivå humorn bland mig och mina klasskompisar låg på i morse.

Först var det bara att pallra sig till skolan på två lektioner. Gött gött med bara en kortis så här på en fredag.

Fika sedan med en kompis på expresso house. Där vi satt och tjöta om verkligen allt. Det var ett tag sen vi sågs sist så vi hade lite att gå egenom. Det var otroligt skönt att sitta där och bara snacka och dricka varm choklad.

Åkte sedan med mamma för att shoppa lite. Kom hem med lite allt möjligt. Favoriten var en tröja jag och mamma hittade bland rea-grejerna på H&M. Den är rosa färgad och super mysig. Vill ha på mig den jämt. Hem kom också ett par chinos, ett par leggins, ett USB-minne och senaste nummret av Elle.




Imorrn bär det av till Göteborg för bokmässan, men jag hinner nog med att shoppa lite innan vi går in på mässan också...

Har nu under kvällen varit på möte. Mötet var precis i utkanten av centrum. När vi åkte dit var det ljust och jag ställde min cykel en bit in på gräsmattan bakom träd och buskar utan att tänka på att det kommer att bli mörkare. Väl utanför dörren efter mötet var det så svart att jag inte såg personen som gick en halvmeter framför mig. Tack sony ericsson för att det finns lampa på mobilen! Stapplande ut i skogen börjar jag jakten efter min cykel. Paniken började sprida sig i kroppen. Vart i helvete är cyklenskrället? Efter att nästan ha krockat med ett träd och snubblat på rötter hittade jag cykeln. 
Jag insedde efter ett tag att vägen inte hade lampor på en bra bit. Detta startade igång en ny omgång med ord min mormor inte hade varit så glad över att höra. Med cykellampan som lyste fem meter framför mig cykla jag så fort jag vågade, visste inte hur vägen gick och ville inte hamna i diket. Tillslut såg jag gatulamporna framför mig. Kunde nästan höra halleluja kören.

Köpte ny jacka idag. Det var verkligen inte meningen. Gick in i affären för att leta efter en cardigan men kom istället ut med en jacka. Ops... men den var jättefin och jag behövde verkligen en. Nu slipper jag frysa när jag cyklar till skolan.

Sedan idag har vi också provat och beställt studentmössor. Jag bara säga att det gick på en slant... Stort ops. Kunde inte låta bli att beställa andra grejer också, men de sa att man kunde ångra sig så det känns skönt. Thank God!

Idag har jag pluggat inför "diskussionen" om doping med min specialidrotts lärare. 

Sen har jag också undvikit en viss levande varelse. Han kan attackera om man råkar putta till honom eller nästan trampar på honom, vilket inte är mitt fel då han oftast ligger under där jag brukar sitta. Samtidigt som han kamouflerar sig på mattan. Det är som gjort för att man ska råka trampa på honom.

Han var inte skapt för att klättra i kunskapens träd.

Chokladdryck på flaska! 

Saker jag inte kan vara utan när man förbannas med en förkyldning:

 -- Joggingbyxor - Det finns nog inget som är skönare att gå med oavsett om man är sjuk eller ej.

 -- Tubsockar - Ja ja, jag vet att det låter lite konstigt, men jag hatar att frysa om fötterna och det gör jag inte med dessa    på mig. Plus att dom är väldigt sköna och har man lite tråkigt -som jag brukar ha när jag är sjuk, så glider man på golvet utmärkt med tubsockar.

 -- Halsduk/Sjal - Jag är halsduk freak. Det finns inget som är goare, och man håller sig varm.

 -- Toapapper - Klarar inte av små näsdukar och när man har snytit slut på några paket orkar iallafall jag inte mer. Därför är det så mycket mer praktiskt med toapapper.

 -- Indominsalva - Minus med toapapper är att det "skaver" under näsan, och då är indominsalva utmärkt! Så ja, jag går runt hemma med en vit kletig mustach liknande grej under näsan. haha

 -- Värktabletter - För att bli frisk. Jag är ingen pillermänniska. Tar så lite tabletter som möjligt, har fått för mig att om man tar värktabletter jämt när man har ont så slutar det att fungera efter ett tag, för att kroppen vänjer sig med det.

 -- Bafusin - halstabletter

 -- Te - Häller i mig mängder av te när jag mår kasst. Man blir varm och go in i märgen av det.

Grejer jag undviker när jag är sjuk:

 -- Termometer - Är jag sjuk så är jag, mental så blir det inte bättre genom att få det bekräftat av en maskin. Koncenterar mig istället på att bli frisk.
 -- Spegel - Det låter super ytligt, men att se sig själv i spegeln när man är sjuk, får en -iallafall inte mig, att må bättre.

Varför är det så att man blir sjuk precis när man verkligen inte har tid med det. Försökte övertala mina föräldar att jag visst kan gå till skolan men det funka inte. Pappa svara med att säga att antingen är du borta två dagar eller två veckor för att du får lunginflammation. Åhh vad jag ogillar när han har rätt....

Vi hade klassfotografering idag. Vilket för mig inte är en av höjdpunkerna på året. Jag har inga problem med att ta kort, mitt problem är att alla kommer se kortet, så man vill inte se ut som en jubelidiot. Iallafall så var det vissa i klassen som ville röka precis innan vi skulle ta kortet. Bad tajming från deras sida kanske men men... Alla vi andra gick in i salen där alla kameror, staflin, blixtar och den fruktansvärda bakgrunden stod uppställda.

Måste gå från ämnet lite och klaga på bakgrunden. Dom har haft samma sorts bakgrund sen sent 80-tal tror jag, Den är så gräslig. Okej, den är väl gjord för att ge oss fokus, men kortet skulle sett så mycket trevligare ut om det var en natur i bakgrund eller vad som helst förutom den där fruktansvärt hemska bakgrunden. Man blir ledsen bara att titta på den.

Tillbaka till handlingen. Det tog ett tag för de här underbara tjejerna att komma dit, och man såg på fotografen att han bara blev mer och mer irriterad. Efter ett tag kom det väl fram att de också bytte om. Det fick han att se rött och vräkte ut sig "jävla idioter!" Man kunde ha trott att det skulle vara bra där, men inte då.
Han börja säga åt oss vart vi ska så. Något som kändes som när man väljer lag på idrotten och man står kvar bland dom sista, undrande vart man själv ska vara. Tillslut stod vi alla på våran plats efter några småsteg hit och dit. Han knäppte två eller tre kort och sa okej. I min värld betyder det att vi är klara, jag vet inte vad det betyder i hans värld men tydligen inte det samma. Alla var självklart nyfikna på hur det blev, vissa mer än andra. Så folk börja småspringa mot honom för att se bäst hur det blev. Jag hann ta ett steg av bänken när det kom, världen vrål som kunde ha hört uppe i Lappland.
"NNNEEEEEEEJJJJJJJJ! SÅ STILL! GÅ TILLBAKA!"
Jag tror mitt hjärta stanna och jag var tillbaka på bänken snabbare än du blinkar. Jag kände mig som Pumba i Lejonkungen när Nala jagar honom och han fastnar under en rot. Han vill bara där ifrån men han kommer inte loss. Precis den paniken spreds sig i hela kroppen. Jag var skiträdd! Han skulle då -visade det sig, bara titta på bilderna så att det blev bra. Resten av den fotograferingen stod vi alla blixtstilla, jag visste inte att våran klass kunde vara så stilla. När han var klar var det nästan att vi frågade om vi fick röra på oss.

På det enskilda kortet, vart det som vanligt en massa derektiv innan han tog ett kort. Alltså alla dom där grejerna är en vetenskap, man sitter helt skevt men ändå ser man normal ut på bilden. Han tog en bild och sa: "Okej bra. Nästa!" Ehh, okej. Var det allt? det var det enda som fanns i mit huvud men tydligen var det så. 
 
Jaja, vi får väl hoppas att det ser bra ut iallafall.

Som ett äkta Kill Bill fan kan det inte bli bättre.
Eloge till han/hon som kom på detta smarta trick!

Jag slö tittade på kanal 5 i går kväll. Programmet hette USA:s farligaste fångar. Jag tittade inte särskilt koncenterat förrän personalen skulle göra en razzia, vilket betyder att de tittar igenom hela avdelningen efter olagliga och farliga saker. De kroppsvisiterar också fångarna. Detta i sig var inte det intressanta, utan vad som fångade hela min uppmärksamhet var de rosa kalsongerna. Måste tillägga att det var inte den där diskreta rosa färgen som bara glider förbi, utan det var verkligen rosa. Sådan rosa som skriker: "Titta hit!" Resten av programmet satt jag helt fast. Ironin slog mig. Här sitter dessa män, manliga män med sina tatueringar och percingar, med den där blicken som får mig att rycka tillbaka med rysningar längst ryggraden. Män som i sin stävan efter manlighet hamna i fängelse, dessa män som är de farligaste i världen. Men när de stod där i sina rosa kalsonger var det inte råa män jag såg utan små pojkar.

Fast hur mycket de än såg ut som små pojkar skulle jag aldrig våga gå dit. Programmet hette USA:s farligaste fångar av en anledning.